-sell-it-all-to-a-perfect-stranger-

Och sanningen är verkligen den att jag skriver en sak i taget. Skriver jag en roman så skriver jag inte i en blogg. Hatkärleken till skrivandet som kommer varenda gång jag jobbar med ett längre projekt är knepig – jag drar mig för att sätta mig och skriva men när jag väl gör det fylls jag av det där ruset som man bara får just då.

Det jag vill skriva om här är inte det jag skrivit om innan. Inte om att jag haft två underbara veckor i thailand eller att jag fått ett nytt jobb där jag tjänar bra och tituleras som chef. Jag vill inte berätta om vinkvällarna jag har med mina fina vänner eller om människorna som kommit mig nära. Hur det går med boken om kvinnan i rött räcker det om de som läser och skriver vet. Jag saknar inte att dela med mig av det ytliga. Det som behöver komma ut är tankarna och åsikterna jag inte orkar ta reaktioner på i verkliga livet, folks idéer om hur saker ska vara gör mig mest irriterad.
De gånger jag tänker att jag vill blogga är när jag blir irriterad över folks trångsynthet och människors övertygelse om vad som är “rätt”, “fel” och “normalt”. När jag får pikar för att jag gått ner i vikt när jag planerar att tappa ett par kilo till. När jag blir irriterad över bristen på entusiasm hos lärare, kollegor och klasskamrater. När jag blir satt i fack av människor som dömer mig utifrån mina skor och min jacka. När musiken går rakt in i hjärtat och får mig att känna.

Jag har hittat andra kanaler, jag utökar.
Och ärligt har jag inte en aning om hur ofta jag kommer klottra ner mina tankar här. Kanske blir det ofta, kanske inte alls. Only time will tell.

xx