i-start-to-cry-when-i-think-about-my-love

av AnnaViktoria

Jag frågar mig varje gång jag hör någon säga att det är ett överskattat ställe – hur kan man inte vilja åka till världens vackraste stad? Jag vet inte varför och jag kan inte förklara.. men när jag tänker på Paris så fylls jag med en känsla jag inte kan beskriva. Det har hänt många gånger att jag börjat gråta när jag pratar om staden jag är så besatt av, jag kan inte tänka mig något vackrare – hur konstigt det än må låta. Känslan jag får är en blandning av skönhet, kärlek, lugn, trygghet, perfektion, hemma… Men jag kan inte sätta fingret på varför jag känner så, eller förklara hur känslan känns. Det må låta som världens klyscha – klart att den konstant semideppiga Anna blir kär i just Paris – men faktum är att klyscha eller inte, det spelar ingen roll – jag längtar längtar längtar i vilket fall. Jag vill kunna ta en dagsutflykt till Monets trädgårdar, sitta på en bänk och hans tavlor i blommorna. Jag vill kunna ligga på gräset nedanför Eiffeltornet, titta uppåt och känna den där bubbliga lyckokänslan som inte känns som något annat. Jag vill leva på det enda stället som någonsin gett en känsla av hemma. Jag vill jämföra min hand mot de enorma löven från lönnarna som kantar så många gator.
Jag låter kanske helt tokig.. (men well, vi vet ju alla att jag faktiskt är lite tokig på riktigt så det är väl egentligen nevermind). Men faktum är att jag längtar och drömmer. Min största dröm, den enda jag aldrig någonsin kan tänka mig kompromissa bort. Den som är jag. Den som kommer bli min verklighet.

 

Alla bilder kommer ifrån http://www.latartinegourmande.com/2007/10/13/velib-paris-bike/ .


Jag tänker boka en resa. Nu i vår. Det var alldels för länge sen jag var där men jag vet inte om jag vågar ta med någon denna gången. Sist någon var med så slutade det med floder av tårar och bitterhet över att staden inte bara var min längre, att jag försökt få någon att förstå hur jag kände… någon som inte alls kunde se det jag såg och fortfarande ser. Jag vill inte behöva anpassa mig och kompromissa bort av det bästa jag vet… men vi får se. Kanske är det time nu, kanske går det bättre. Time will tell…

About these ads